Av gästbloggare Lotta Lewenhaupt, redaktionschef ELLE Interiör
Av olika anledningar tycker jag att jag alltid måste förklara mig i bloggsammanhang: jag är inte en typisk bloggare eftersom jag skriver alldeles för långa inlägg. Och nu när jag är gäst på Antikmässan kommer jag också att ha svårt att vara kortfattad. För mig är nämligen Antikmässan en av de mest ”moderna” mässorna, hur motsägelsefullt det än kan låta. Och det måste jag förklara.
Det här att ”blanda gammalt med nytt” är ju en trend i tiden, som också är en väsentlig del av de inredningar vi visar i ELLE Interiör, där jag arbetar. För många innebär det att blanda arvegods med nya designmöbler och -prylar. För andra innebär det att köpa ”gamla” möbler och prylar och mixa dem med nutida, ny design oavsett om den kommer från Ikea eller Nordiska Galleriet eller Asplund. Jag menar: numera mår Myran-stolar från 50-talet bra ihop med omklädda stilmöbler från säg 1800-talet. Det där har också årets antikmässa gjort till affärsidé, med temat ”kärleksfulla föreningar”. Som en av de klassiska antikhandlarna så klokt sa på pressvisningen: det är just precis de kärleksfulla föreningarna mellan gammalt och relativt nytt som är deras gebit.
En annan väsentlig del av dessa kärleksfulla föreningar är att gamla möbler hittar nya köpare – och det är kanske just i det sammanhanget som Antikmässan förefaller modern: det handlar rentav om ”recycling” och ekologi – skogen blir inte störd eller skövlad av att gamla träbord, som alla fantastiska och högst funktionella gamla slagbord, fyndas i antikaffärer (och för all del på loppmarknader) och hamnar i nya unga matsalar, tillsammans med de allerstädes närvarande Myran-stolarna. Att den typen av återbruk faktiskt är trendig mår exempelvis min värld bra av: det skapar nya inspirerande uttryck som både inredningsmagasin och antikaffärer får ut någonting av. Framför allt uppmuntrar det till att inreda personligt och egensinnigt med sådant man är ensam om – och tycker om.
Men nu vill ni förstås se vad jag fick ut av Antikmässan, och vad jag hittade som är både trendigt och användbart och inspirerande. Mitt första ”fynd” kommer från butiken Det franska testamentet (C09:64). Vilket underbart lagom slitet matsalsbord är inte detta!
Snygg industridesign som antagligen inte klarar övergången från glödlampa till LED är alla dessa fina kontorslampor. Fint exempel är plåtlampan för 2200 kr hos Studio Carina Gretmar (C03:63).
Om man nu lever med arvegods i form av stilmöbler känns det helt rätt att stilblanda, och kontrastera. Rokokopallar med ny randig klädsel ställs mot en grafiskt, enkelt tryck – som här hos Edelstam och Berglöf (C05:31). I samma monter hittade jag en Aaltoinspirerad tevagn strax intill en fantastisk soffa från 30-40-talet, signerad Axel Einar Hjorth (en av Sveriges mest modernistiska ”designer”, som vinner alltmer gehör internationellt; hans möbler är stilmässigt fullt jämförbara med exempelvis franske Jean-Michel Frank). Alldeles i bakgrunden stod två 1700-talspallar. Vilken sublim ”kärleksfull förening” och (faktiskt) harmonisk stilkrock.
A propos mode: Saint Laurent och Chanel intog centralposition i Svenska Moderådets monter ”från Järvsö till Paris”. Hela inspirationen till den utställningen kommer från Carita Järvinens hem i Järvsö: det är en helt genial och charmerande blandning av hur svensk folklore möter fransk couturerelaterad design. Jag blev förälskad i det hörn där YSL:s smokingdräkt från 1975 står intill folkdräkten från Järvsö med randigt förkläde: den sortens stilmix skulle jag vilja se i inredning. Hela montern/utställningen utstrålar också 70-talsnostalgi av ett slag jag verkligen tror kommer att färga av sig inom inredning.
Just här måste jag lägga in ett sidospår: på fredag 19:e februari kl 17.00 kommer Carita Järvinen berätta om sig själv (finlandssvenska som blev modell och sedan gift i Paris) och sitt samlande av kläder. Det är en underbar historia. För mig personligen har den extra krydda i att jag faktiskt känner Carita från den tiden jag och min käre vän Sighsten Herrgård ofta besökte Paris; Carita hjälpte oss att få biljetter till visningarna. Jag blev också rent rörd att se den där YSL-smokingen: jag har själv en likadan, och liksom Carita använder jag den fortfarande. (Det är precis som med en viss typ av möbler: man kan fortsätta leva med dem.)
Hur mode och inredning så ofta korsbefruktar sig både roar och intresserar mig. Så extra roligt att andrahandsbutiken Old Touch’s monter (C02:59) är bland de nominerad till mässans bästa monter. Underbart och helt konsekvent i rött och svart. Visst är det väl dags att göra Carmen trendig?
Mera mode: jag har personligen mina dubier om begreppet vintage. Jag tycker secondhand duger bra. Handlar inte allt ”antikt” om att vara ”i andra hand”? Ska vi dissektera fenomenet så är allt vintage i sin ursprungliga betydelse ”väl bevarat” eller ”väl lagrat”: riktigt bra, felfria exemplar kan alltså stämplas som ”vintage”. Jag undrar när auktionsverken kommer att begripa att en äkta Borsalino-hatt är lika mycket värd som en Hermèsscarf eller en Chanelväska? Jag undrar också när ”publiken”, dvs alldeles vanliga människor som läser den här bloggen, begriper att det är idioti att shoppa på auktion när man kan fynda på Antikmässan – eller för all del göra en utflykt till Södermalm?
Herr Judit (C03:53) hade man ramat in en Hermèscarf av en så kallad mässjacka, dolmanmodellen Brandenbourg, värde som bäst runt 3000 kr på auktionsverken, vilket egentligen bara säger mig att bara man gillar det kan man rama in det.
Av olika anledningar tycker jag att jag alltid måste förklara mig i bloggsammanhang: jag är inte en typisk bloggare eftersom jag skriver alldeles för långa inlägg. Och nu när jag är gäst på Antikmässan kommer jag också att ha svårt att vara kortfattad. För mig är nämligen Antikmässan en av de mest ”moderna” mässorna, hur motsägelsefullt det än kan låta. Och det måste jag förklara.
Det här att ”blanda gammalt med nytt” är ju en trend i tiden, som också är en väsentlig del av de inredningar vi visar i ELLE Interiör, där jag arbetar. För många innebär det att blanda arvegods med nya designmöbler och -prylar. För andra innebär det att köpa ”gamla” möbler och prylar och mixa dem med nutida, ny design oavsett om den kommer från Ikea eller Nordiska Galleriet eller Asplund. Jag menar: numera mår Myran-stolar från 50-talet bra ihop med omklädda stilmöbler från säg 1800-talet. Det där har också årets antikmässa gjort till affärsidé, med temat ”kärleksfulla föreningar”. Som en av de klassiska antikhandlarna så klokt sa på pressvisningen: det är just precis de kärleksfulla föreningarna mellan gammalt och relativt nytt som är deras gebit.
En annan väsentlig del av dessa kärleksfulla föreningar är att gamla möbler hittar nya köpare – och det är kanske just i det sammanhanget som Antikmässan förefaller modern: det handlar rentav om ”recycling” och ekologi – skogen blir inte störd eller skövlad av att gamla träbord, som alla fantastiska och högst funktionella gamla slagbord, fyndas i antikaffärer (och för all del på loppmarknader) och hamnar i nya unga matsalar, tillsammans med de allerstädes närvarande Myran-stolarna. Att den typen av återbruk faktiskt är trendig mår exempelvis min värld bra av: det skapar nya inspirerande uttryck som både inredningsmagasin och antikaffärer får ut någonting av. Framför allt uppmuntrar det till att inreda personligt och egensinnigt med sådant man är ensam om – och tycker om.
Men nu vill ni förstås se vad jag fick ut av Antikmässan, och vad jag hittade som är både trendigt och användbart och inspirerande. Mitt första ”fynd” kommer från butiken Det franska testamentet (C09:64). Vilket underbart lagom slitet matsalsbord är inte detta!
Jag skulle mycket väl kunna säga att jag har ett utmärkt förhållande till antikviteter, så där i allmänhet: jag kommer från en familj som med sisådär 700 år gamla anor och är uppvuxen med arvegods. Det är kanske därför jag är så förtjust i samtida design, och alldeles särskilt funkis – den där 20–40-talsstilen som nu rubriceras som ”moderna antikviteter”. Jag älskar funkisstolar därför att de fungerar: ett fint exemplar hittade jag i en läderklädd stålrörsstol hos Rikard Jacobson (C05:71). För övrigt är det just den här typen av möbler som fortfarande KAN fyndas på Antikmässan, trots att de betingar HÖGA priser på kvalitetsauktionerna – om möbeln ifråga är formgiven av en känd Bauhausarkitekt som Marcel Breuer.
Grannmontern K&Co (C03:71) visade det absolut mest trendiga just nu: industri-looken. Eller trash-de-luxe, som det numera kallas. Mest bestående av anonym, massproducerad icke-design: just nu som mest begärlig om det handlar om rostskadade stålmöbler. Jodå: de fungerar fortfarande på uteserveringar och i trädgårdar. Franska Tholix, som nu firar 70 år, är ”ikonen” i sammanhanget. Mycket riktigt är det deras ”råenkla” stolar som finns i K&Co:s monter. För trendkänsliga avantgardister är det oerhört intressant: det är just precis det här slitna uttrycket som nu är som mest mode i inredningsvärlden. Och man ska veta att man ska blanda det med slicka italienska designmöbler av idag. Alltså en intressant trendspaning att lägga på minnet.
Snygg industridesign som antagligen inte klarar övergången från glödlampa till LED är alla dessa fina kontorslampor. Fint exempel är plåtlampan för 2200 kr hos Studio Carina Gretmar (C03:63).Om man nu lever med arvegods i form av stilmöbler känns det helt rätt att stilblanda, och kontrastera. Rokokopallar med ny randig klädsel ställs mot en grafiskt, enkelt tryck – som här hos Edelstam och Berglöf (C05:31). I samma monter hittade jag en Aaltoinspirerad tevagn strax intill en fantastisk soffa från 30-40-talet, signerad Axel Einar Hjorth (en av Sveriges mest modernistiska ”designer”, som vinner alltmer gehör internationellt; hans möbler är stilmässigt fullt jämförbara med exempelvis franske Jean-Michel Frank). Alldeles i bakgrunden stod två 1700-talspallar. Vilken sublim ”kärleksfull förening” och (faktiskt) harmonisk stilkrock.
Samma typ av stilkrock fanns i ELLE Interiörs monter, ”stylad” av Pontus Djanaieff, med ett minst sagt uppseendeväckande ramverk i AIK:s getingfärger, svart och gult. Pontus påstod att det svartgulrandiga var en association till polisens avspärringstejp. En slags varning? Inte då: här fick man beträda marken, dvs montern där mode mötte inredning. Alldeles i mitten av vår monter (jamen vaddå, jag är ju del av ELLE Interiör!) hade en jättevacker 30-talsfåtölj placerats – stolen, med gul velourliknande klädsel, kom från Edelstams antikhandel. Gult förresten: just den där citrongula nyansen bara råkar vara årets färg – som passar ovanligt bra ihop med bubbelgumrosa … som för övrigt är en välkänd Yves Saint Laurent-färgkombination.
A propos mode: Saint Laurent och Chanel intog centralposition i Svenska Moderådets monter ”från Järvsö till Paris”. Hela inspirationen till den utställningen kommer från Carita Järvinens hem i Järvsö: det är en helt genial och charmerande blandning av hur svensk folklore möter fransk couturerelaterad design. Jag blev förälskad i det hörn där YSL:s smokingdräkt från 1975 står intill folkdräkten från Järvsö med randigt förkläde: den sortens stilmix skulle jag vilja se i inredning. Hela montern/utställningen utstrålar också 70-talsnostalgi av ett slag jag verkligen tror kommer att färga av sig inom inredning.Just här måste jag lägga in ett sidospår: på fredag 19:e februari kl 17.00 kommer Carita Järvinen berätta om sig själv (finlandssvenska som blev modell och sedan gift i Paris) och sitt samlande av kläder. Det är en underbar historia. För mig personligen har den extra krydda i att jag faktiskt känner Carita från den tiden jag och min käre vän Sighsten Herrgård ofta besökte Paris; Carita hjälpte oss att få biljetter till visningarna. Jag blev också rent rörd att se den där YSL-smokingen: jag har själv en likadan, och liksom Carita använder jag den fortfarande. (Det är precis som med en viss typ av möbler: man kan fortsätta leva med dem.)
Hur mode och inredning så ofta korsbefruktar sig både roar och intresserar mig. Så extra roligt att andrahandsbutiken Old Touch’s monter (C02:59) är bland de nominerad till mässans bästa monter. Underbart och helt konsekvent i rött och svart. Visst är det väl dags att göra Carmen trendig?
Mera mode: jag har personligen mina dubier om begreppet vintage. Jag tycker secondhand duger bra. Handlar inte allt ”antikt” om att vara ”i andra hand”? Ska vi dissektera fenomenet så är allt vintage i sin ursprungliga betydelse ”väl bevarat” eller ”väl lagrat”: riktigt bra, felfria exemplar kan alltså stämplas som ”vintage”. Jag undrar när auktionsverken kommer att begripa att en äkta Borsalino-hatt är lika mycket värd som en Hermèsscarf eller en Chanelväska? Jag undrar också när ”publiken”, dvs alldeles vanliga människor som läser den här bloggen, begriper att det är idioti att shoppa på auktion när man kan fynda på Antikmässan – eller för all del göra en utflykt till Södermalm?
Själv gjorde jag mitt fynd hos Lisa Larsson’s Secondhand: en Pucci-klänning, som Lisa stolt hängt på väggen. (Monter C03:58).
Herr Judit (C03:53) hade man ramat in en Hermèscarf av en så kallad mässjacka, dolmanmodellen Brandenbourg, värde som bäst runt 3000 kr på auktionsverken, vilket egentligen bara säger mig att bara man gillar det kan man rama in det.Ett väldigt bra exempel på vad man kan rama in och hänga på väggen är Aubrey Beardsley-affischen jag såg hos Borg Design (C03:69). Pris 3600 kr. Jag blev glatt överraskad. De där affischerna trycktes upp i massupplaga på 70-talet – de passade hippieåldern! – men inte trodde man (jag!) att de någonsin skulle få ett ”vintagevärde”. Jag gav nyligen ett Beardsley-print, på en spegel, till min brorsdotter i present, eftersom hon älskar hans sätt att teckna: nu inser jag att det inte bara var en kärleksfull gest utan även ett uttryck för en kärleksfull förening …
Här en bild över resten av hallen. Jag tror att när jag kommer tillbaka till jobbet i morgon bitti är det säkert tomt här och kanske några nya montrar har börjat byggas. 
